Björn Melin

För sex-sju  år sedan höll jag en föreläsning om några av mina bilder. Då sade jag så här om "Huvud", en teckning från 1983:

"Under somrarna har jag under många år vistats  i norra Bohuslän (nära konstskolan i Gerlesborg där jag varit lärare). Där kännetecknas landskapet av stora tydliga kontraster; mot det vida plana havet finns klippornas utlöpande volymer och den höga välvda himlen. Klippornas former liknar ofta kroppar av människor och djur.

I klassisk konstundervisning säger man, "när du tecknar ett landskap se landskapsformerna som om de vore delar av en människokropp. Om det t ex rör sig om en bergskontur - se då där en liggande människa. Det välvda berget som en höft, dalgången som en midja, kullen som en axel. Så sett kan man få en igenkännbar mänsklig hållning i landskapsformerna. Och om du tecknar en människa se då kroppsformerna som om det vore ett landskap. Då vågar man teckna ut formerna, ge dem en monumentalitet, ge känslan av stora avstånd. Jag kan vandra i ansiktets landskap. När jag 1983 tecknade detta huvud befann jag mig i norra Bohuslän och tecknade former som uppenbarligen har stor släktskap med landskapets karaktär . Klippornas huvudform eller huvudets klippformer. Jag var impregnerad av landskapet. Jag väljer inte ut ett avsnitt i landskapet utan jag gör en bild utifrån den känsla jag får av hela landskapet.

(Den slumpmässiga vikningen av papperet ger ett ytmönster som poängterar att kolstrecken givetvis befinner sig på den faktiska ytan här i rummet. Där är den mätbara verkligheten. Den omätbara verkligheten uppstår när man kan se ytformerna som om de vore volymer i ett inbildat rum. Spänningen mellan den faktiska ytan och det inbildade rummet är inte oviktig)."
Den andra bilden som jag valt att visa ser ju väldigt annorlunda ut (målad på sönderriven wellpapp 2002). Likväl känner jag ett samband mellan de två bilderna. . Jag anser tex. att även den senare bilden har en fasthet i formen, där ljuset spelar över landskapet.